Det är inte bara här på bloggen som jag varit väldigt frånvarande på sistone. Hela jag har varit frånvarande ifrån allt och alla. Jag har inte haft någon lust eller ork att göra något mer än det jag vet att jag måste. Idag har jag läst flera fina och härliga utvärderingar av det gångna året 2014. Det glädjer mig att läsa om de som haft ett underbart år som de kommer att minnas tillbaka på med lycka. Samtidigt får det mig att tänka på hur mitt eget 2014 varit. Och det har varit det mest upp och nedvända året hittills.
Första halvan av 2014 var bara ett halvår som passerade ganska obemärkt förbi, det var skola, skola, skola, familj och vänner. Ingenting att klaga på men inte heller något att längta tillbaka till. Sedan kom sommaren... sommaren som jag helst av allt skulle vilja riva ut ur kalendern och låtsas som att den aldrig hänt. Jag minns precis, jag minns att jag hade på mig mina svarta jeans och ett hysteriskt mönstrat linne, jag satt i mitten av soffan och planerade lektioner eftersom jag hade VFU under den perioden, mobilen ringde. Det var mamma som på ett samlat, stadigt och sakligt vis berättade att mammografin hade visat något som inte såg helt bra ut. En liten knöl som växte där inne och som sedan visade sig vara av den mest elakartade sort. På mamma och pappas 10-åriga bröllopsdag fick vi reda på att behandlingarna skulle bli både cellgifter och strålning (samt sprutor och tabletter av diverse slag). Min första rädsla var att se mamma utan hår, mamma som alltid haft mycket och krulligt hår skulle helt plötsligt inte ha något hår alls. En annan stor oro, som med facit i hand var helt obefogad, var att hon skulle bli helt sängliggande, ledsen och ensam.
Jag drömde ofta om att mamma satt och grät, att hon var helt otröstlig. Att pappa grät och att Jesper var ledsen. Den sorgen som jag kände i mina mardrömmar vaknade jag med på morgonen och tog med mig in i vardagen. Jag hade svårt att förstå att mina tankar och mitt inre jag satt ihop med min kropp. Min kropp, mina rörelser och allt jag gjorde blev till av rent muskelminne. Jag sa inte medvetet åt min kropp att göra någonting, den gick på autopilot och jag var minst sagt disträ. Jag svårt att tänka på något annat över huvud taget. Detta var svårt eftersom jag i samma veva hade mycket plugg samtidigt som jag började på ett nytt jobb. Jag gjorde mitt bästa för att samla tankarna och fokusera. Att börja på ett nytt jobb i en stad där ingen känner mig eller min familj var helt rätt. Jag kunde själv bestämma om jag ville tala om att mamma var sjuk eller inte. Jag valde att inte göra det. Mest för att ha en frizon ifrån allt det som alla andra jag känner visste. För på jobbet var det ingen som frågade jobbiga frågor eller gav mig ömkande blickar. Där var jag den starka Sandra som jag helst vill vara.
Den rädslan jag hade för att mammas hår skulle trilla av, den försvann i samma takt som håret. Jag var inte rädd för det mer. Det var till och med jag som rakade av mamma hennes sista hår och det kändes bra. Istället började jag på riktigt undra hur det skulle gå. Jag ville veta hur det såg ut där inne, om det fanns någon knöl kvar och vad man i sådana fall skulle göra åt det. Den rädslan är fortfarande inte helt borta. Den kommer nog alltid finnas kvar.
Förut har jag inte förstått mig på människor som inte tacksamt tagit emot hjälp ifrån sina nära och kära ner de mått dåligt. Men nu vet jag att det inte är så himla lätt. Jag har varit väldigt dålig på att ta emot den tröst och den kärlek som många ändå givit mig. Jag har inte velat prata om det och jag har blivit smygirriterad på saker som folk sagt i alla välmening. Jag förstår att en kommentar som "Om det hade varit min mamma hade jag aldrig klarat det" inte på något sätt är menad att vara elak. Men allt jag kunde tänka då var att "men jag har ju förfan inget val, du vet inte ens vad du pratar om!" Som väl är kommer man ur den mest akuta sorgebubblan relativt snabbt och man får tillbaka någon typ av normalt tänkande igen.
Nu, ett halvår senare, kan jag gladeligen berätta att mamma mår mycket bättre. Hon har tagit sig igenom denna helvetesresa på ett helt otroligt vis. Hon har stått stark även när hon varit svag och vågat tro helhjärtat att allt blir bra. Nu har hon börjat få håret tillbaka och jag kan inte riktigt minnas hur hon såg ut med så mycket hår, hon passar ju jättebra i snagg!
Mitt 2014 har varit en resa som jag helst inte gör om. Men den har givit mig något som jag heller inte skulle vilja vara utan. Tro det eller ej. På något sätt känns det som att denna resa ändå inte är slut än. Bara för att behandlingarna är klara så betyder inte det att allt återgår till det normala, tvärt om. Nu blir vardagen något annat än vad den varit innan och exakt hur det går ihop eller hur jag menar, det lämnar jag åt din fantasi.
Jag önskar alla ett gott nytt år med mycket kärlek och god hälsa!
