Till att börja med var jag och storhandlade själv utan bil... (vilket betyder att jag måste packa min stackars cykel så full med saker att jag nästan hör hur den suckar när den måste cykla med allt jag handlat hela vägen hem.) Av bekvämlighet hade jag tagit en vagn istället för en korg när jag skulle handla och när jag sedan kom ut med mina kassar så tog jag ännu ett bekvämlighetsbeslut. Jag tog nämligen vagnen med varorna till cykeln och packade den full. Sedan kom jag på att jag måste sätta tillbaka vagnen med hmmm... men jag ville inte lämna min fullpackade cykel utom synhåll för att lämna vagnen så jag beslutade mig för att köra vagnen och cykeln samtidigt. Vilket resulterar i att jag tappar vagnen så att den börjar rulla mot en bil, jag kastar cykeln för att fånga vagnen varpå cykeln välter och alla varorna kastas ut över hela Willys parkering. Under tiden detta händer står det flera människor runtomkring och tittar på mig, men INGEN som kan tänka sig att sträcka ut en hjälpande hand. TILLS det kommer en gammal enögd, skakande och halt man som vänligt gick fram till mig och frågade om jag ville ha hjälp. JAA det ville jag.
Men då tänker jag, varför denna gamla mannen av alla människor? Kanske är det så att det kändes bra för honom att kunna hjälpa till för att han själv är den som brukar behöva bli hjälpt? Eller är det kanske så att det är de som fått smaka på den grymma värld vi lever i som vet hur bra det känns när någon ser en och hjälper en? Jag vet inte, men jag vet iaf att nästa gång jag ser någon som uppenbart behöver hjälp så ska inte jag vara en av de som står och tittat på, för då ska jag vara som den gamla mannen.
En till härlig person träffade jag igår när jag handlade på Konsum, det var en kille i ca 25 års-åldern som hade Downs-syndrom. Han hade handlat lite olika ingredienser för att kunna baka, då berättar han glatt för kassörskan att han snart fyller år och att det är därför han handlat både socker och kakao! Varpå kassörskan tittar surt på honom och säger med sin mest uttråkade röst "jaha..." Vilket jag tycker är ett extremt dåligt bemötande mot en person som söker lite kontakt och respons, hade det varit så farligt att säga "så spännande, grattis i förskott!?" Nej det var inte alls farligt kan jag meddela, jag sa det till honom och sedan började han berätta vad han önskade sig och vilka kakor hans mamma hade lovat att hon skulle baka till honom osv. Supertrevlig kille!
Och sist men inte minst, idag när jag var ute på en liten cykeltur var det en flicka som var ute och gick med sin mamma. När jag närmade mig dem så stannade flickan upp och pekade på mig och utbrast "MAMMA TITTA, där är flickan med den fina cykeln! Kan vi inte fråga henne vart hon köpt sin cykelkorg?" då "hyschar" mamman till sin dotter och tittar på mig lite ursäktande. Då svarar jag "tack jag tycker med korgen blev fin, jag köpta blommorna på Åhlens" Då tänker jag, vad är det för fel med att söka kontakt med andra människor? Varför lär mammor och pappor sina barn att man inte kan prata med några andra än de man känner? jag förstår inte det. Allt hade varit mycket roligare om alla var lika trevliga och spontana som den gamla, enögda, skakiga halta mannen och som killen med Downs eller som flickan jag träffade idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar