Längtan

Idag när jag legat och snorar så har jag också funderat och kommit fram till att jag längtar, jag längtar så himla mycket. Jag vill börja jobba! Att få börjar arbeta på en skola precis som jag drömt om i flera år nu. Att få ta mina elever under mina vingars beskydd och fostra samt lära dem hur man blir en bra samhällsmedborgare och medmänniska. Jag kommer att göra mitt yttersta för att alla, efter egen förmåga, ska ha möjlighet att lära sig och utvecklas så mycket de kan. Jag ska samtidig ta i beaktning att eleverna jag kommer att jobba med faktiskt fortfarande är ganska små. I klass 7-9 är man långt ifrån färdig med dig själv och man behöver någon att se upp till. 

Man behöver någon som talar om vad som är rätt och vad som är fel. Jag har haft turen att lära mig sådant både hemifrån och ifrån skolan. Men vissa barn har inte någon hemma som talar om och visar hur man uppför sig. Därför är det så himla viktigt att man som lärare tar på sig den rollen. Inte i sådan utsträckning att man blir som elevens förälder, för jag tror verkligen att prefessionel distans är viktigt. Men förebild kan man fortfarande vara för sina elever. 

Dessutom ska jag göra allt för att min undervisning ska kännas relevant för mina elever. Dessutom ska det vara stimulerade för dem och undervisngen ska utföras på ett sätt som gör att kunskapen känns innom räckhåll men fortfarande vara utmanande. 

Ja, det finns så mycket jag vill vara och jag har så mycket att ge. Samtidig har jag mycket kvar att lära och jag ska försöka att alltid se det som att det finns mer att lära. Eftersom läraryrket är så komplext så blir man aldrig fullärd, aldrig. Vilket är skrämmande men samtidigt skönt, för då vet jag att jag hela tiden kommer att ställas inför nya utmaningar. För om det finns något jag är rädd för så är det att jobba med något som är enformig och tråkigt. 

På måndag ska jag till en skola i Växjö för att träffa klassen jag kommer att ha min VFU i nu till våren. Jag ser mer än fram emot det.