Kvällstankar

Kvällen har spenderats framför Mia Skäringers skämtsamt allvarsamma berättelse om sitt liv. Så det blev visst lite sent ikväll, senare än jag tänkt mig. Men jag kunde bara inte sluta titta och lyssna på Mia, hon berättade om hur hon desperat försökte bli den hon trodde att hon ville vara, men vägen till att bli den där hon önskade att bli var otroligt smärtsam och hon nådde aldrig dit. Tills hon ändrade sina ideal...

Jag undrar, hur det kan komma sig att (nästan) alla människor vill bli/vara något annat än de är? Jag tror att det är för att vi så tidigt får lära oss hur man ska se ut, hur man ska vara och vad man ska göra för att bli någon. Detta gör att vi strävar efter att bli någon som är helt omöjlig att vara. Och om någon är tuff nog att säga "jag är nöjd med den jag är" så vet jag många som skulle himla med ögonen och tänka "tror du att du är något eller?"

Jag skulle vilja vara en sådan person som inte skäms över någonting, som är precis så som jag vill vara och som sprider blommor omkring mig och som lämnar en svag doft av sommar efter mig där jag går. Men jag är inte sådan. Jag vet inte många som är det heller. Jag kanske måste göra som Mia och släppa på idealen för att inse att hur jag än gör som kommer jag alltid att vara jag. Och det innebär att jag aldrig kommer att bli perfekt. Men det betyder inte att jag inte kan vara nöjd med mig själv.

Något som jag irriterar mig på när folk säger är "jag tycker om dig FAST du är som du är". Vad är det för kommentar egentligen? att man tycker om en person FAST den är som den är. Det måste ju betyda att man är extremt konstig och ganska avstötande, men någon vänlig själ har ändå valt att tycka att man är okej.
Nä, jag tycker att man i sådan fall säger "jag tycker om dig FÖR ATT du är precis som du är." Ja, nu fastnar jag i detaljer, men det är sådan jag är. And I´m damn proud of it!

En sådan text som jag just skrivit har man ju läst 100 gånger, minst. Men den är lika viktig för det. Jag vill tro att ju oftare man bli påmind om detta, ju snabbare kommer man (förhoppningsvis) kunna bli så nöjd med sig själv som man vill vara.

Glöm inte bort att tala om för de ni tycker om hur viktiga de är. En vacker dag kommer det annars att vara för sent. Min kloka mamma sa till mig när jag var lite att man "aldrig ska gå och lägga sig och vara ovän med någon, för man kan aldrig säkert veta att den man är arg på finns kvar nästa dag så att man kan bli vänner igen." När jag var liten tyckte jag att det var jättehemskt sagt av henne, men idag kan jag förstå vad hon menade.